Att vara Gudförälder

Min åsikt är att alla barn borde ha rätt till en vuxenrelation utanför sin egen familj. En vuxenrelation som alltid ser till barnets bästa. Idag när inte ens en överenskommelse med ett handslag är juridiskt bindande, är inte heller äkta makars löfte om att älska varandra i nöd och lust något som på sikt, har högsta prioritet. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.

Under tidigt 300-tal infördes Gudföräldraskapet för att ta hand om och skydda de kristna martyrernas barn. Med tiden har Gudföräldraskapet förändrats till att gälla vilket barn som helst, där föräldrarna inför dopet först frågar någon anhörig eller en god vän om denne ville bli barnets Gudförälder. Om denne eller dessa accepterar att bli Gudföräldrar så konfirmeras detta i en kyrklig ceremoni i samband med att barnet döps. Det viktigaste som sker under denna akt är inte vad som sägs eller högtidligt lovas med församlingen som vittnen, utan det avtal som Gudföräldrarna gör med Gud, eftersom ingenting som sägs eller högtidligt lovas i kyrkan är juridiskt bindande.

Idag är relationen mellan Gudföräldrarna och gudbarn, som sagt, inget juridiskt bindande avtal. Man kan nog mer se det som ett socialtkyrkligt flum där största tonvikten läggs på, att höra av sig till barnet på vissa bemärkelsedagar. För länge sedan var Gudföräldrarna en försäkring för barnet om, att någon alltid skulle finnas vid dess sida, om det skulle hända föräldrarna något, eller om föräldrarna på grund av oförutsedda omständigheter drabbades av ekonomisk ruin. Från att ha varit ett löfte inför Gud, Kyrkan och församlingen samt det civila samhället har Gudföräldraskapet blivit mindre än en liten tummetott. Med andra ord … strängt taget, till ingenting.

Min mening är att Gudföräldraskapet måste uppdateras, både kyrkligt och civilt, eftersom alla barn med självklarhet borde ha rätt till en vuxenrelation utanför familjen, som alltid ser till barnets bästa oavsett vad som på sikt händer föräldrarna. Jag menar vidare, att det avtal som Gudföräldrarna åstadkommit med Gud om att så långt deras krafter och omdöme det tillåter, skall hålla utfäst löfte och de bestämmelser som där ingått, så länge de lever och att avtalet inte kan inhiberas ens av Gud Fader själv. Den enda som kan befria Gudföräldrarna från sitt löfte är barnet själv. Något annat är inte ens att tänka på, för den som ser till barnets bästa. Allt annat är struntprat och som flugors surr i mina öron!

Böcker som hamnade i en sopcontainer

Ibland har jag funderat över hur man kan bli kultiverad. Det där med bildning är inte så lätt. Man måste för det första ha läst rätt böcker och för det andra kunna konversera om en massa fina ämnen som politik, mode och musik. Om man därtill kan föra samtal om den ekonomiska politiken och de politiska institutionernas betydelse så tillhör man utan tvivel intelligentian. Förstår man inte denna tankegång tillhör man inte intelligentian. När jag flyttade från huvudstaden till Tveta härads gjorde jag en riktig rensning av de där böckerna som man blir intelligent av. Alla böcker som handlade det minsta om ekonomi, sociologi, pedagogik och psykologi hamnade obönhörligen i Svenska Bostäders sopcontainer!

De böcker som jag sparade var skönlitteratur, naturvetenskap, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, arkeologi och teologi samt alla böcker som var dedicerade. Idag läser jag bara sådana böcker som jag själv vill läsa. Det är väldigt sällan som jag tvingar mig att läsa på rekommendation, eftersom det värsta jag vet är att läsa sånt som man skall läsa bara för att tillhöra intelligentian. Idag vågar jag läsa om 91:an Karlsons äventyr med 87:an Axelsson utan att skämmas, eftersom jag vet att jag läst fler riktiga böcker än de allra flesta. Har du förresten funderat på hur man enklast fixar en hushållsnära tjänst, så kan du göra som jag. Klicka på tjänarinnan, hon med alla böckerna, så får du ett gott råd om hur man får tjänsten helt gratis, utan räfster och utan skattemyndighetens snokande skattespioner i bokföringen!

Missa inte Marcus Birros svavelosande angrepp på feministmaffian i Dalarnas Tidningar. Ibland känns det uppfriskande och befriande när någon vågar ta bladet från munnen och skriva sånt som får folk att sätta hela supen i vrångstrupen. Marcus Birro är värre än jag någonsin varit eftersom pennan alltid varit starkare än vanlig knölpåk. Visserligen har jag med min knölpåksargumentation stundtals vunnit ljuvliga segrar, men Birro slår mig med hästlängder. Läs själv, döm själv, Klicka Här.

Svenska kyrkan och sagoberättarna

Svenska kyrkan gör det ena självmålet efter det andra. Det är helt obegripligt att Svenska kyrkan inte kan bestämma sig för hur det uppdrag de fått av Jesus Kristus, skall genomföras. Nu senast var det en radiogudstjänst tillsammans med muslimer som väckte stor förvåning. Sedan var nån imam som menade att Sverige inte kan värna religionsfriheten om man inte värnar sin egen religion. Kyrkan har sedan många år legat i krig med de bekännelsetrogna inom de egna leden. Den kyrkopolitiska makten och den sekulära kulturen i Sverige har skapat ett sådant tryck på Svenska kyrkan att den liberala teologin och dess företrädare har främjats, medan konservativ för att inte tala om ortodox teologi, har motarbetats.

Svenska kyrkan borde ta lärdom av Tolkiens stora sagoepos som börjar med Midgårds skapelse och historia i Silmarillion och slutar med trilogin om Ringens brödraskap i och med att mäster Sam får resa till det sköna Valinor, som motsvarar det bibliska Paradiset. Vad Tolkien lyckats med i sitt stora sagoepos är att han förde in mystiken och det oförklarliga i vår egen vardag. Att Tolkien i stora stycken plankat den bibliska nomenklaturan gör inte sagan sämre eftersom läsarna känner igen de flesta av Tolkiens romanfigurer. Tolkien har också lyckats med att göra den blivande kungen Aragorn mer moralisk än den bibliska kung David som inte drog sig för att mörda Uria för att få lägra dennes vackra hustru Bat Seba.

Tolkien visade oss att miraklernas tid inte är förbi. Tolkien visade oss att vår tillvaro är full av mystik och oförklarlighet och han lärde oss att ondskan finns och att godheten finns. Han visade oss att det finns mörka krafter som vill förgöra oss som människor och han visade oss att det finns ljusa krafter som vill rädda oss till ett större sammanhang. Tolkien visade oss allt det som Svenska kyrkan gått förbi utan att märka att hon gått en annan väg än den som var utstakad. Och med Tolkien förstår vi att om man inte vet vart man är på väg är det lätt att hamna någon annan stans än dit man tänkt sig.

Tankar på julaftons morgon

Idag är det julafton och eftersom det är julafton vill jag summera mina funderingar om hur illa det är ställt med vuxenvärldens förmåga att ta ansvar för det rådande läget på ungdomsfronten eftersom så många vuxna funderar men aldrig kommer fram till något väsentligt när de funderat klart. Jag vill därför sätta fingret på en omständighet som skulle vara en mindre omständighet om vuxenvärlden tog sitt ansvar i en värld som håller på att förvandlas till en mardröm.

Idag är det ett oräkneligt antal vuxna som förfasar sig över hur lätt det är för ungdomar att komma över droger och vapen. Att kombinationen alltid leder till grov kriminalitet är ett axiom eftersom droger och vapen var för sig genererar kriminalitet. Sedan allt för länge har en stor del av vuxenvälden helt tappat fotfästet och det ansvar vi med självklarhet har när det gäller att vara goda vägvisare för det uppväxande släktet.

I själva verket, som jag ser det, har vi överlåtit hela vägvisareansvaret på ungdomarna själva. Givetvis kan ungdomars uppfostran av varandra bara leda till samma ociviliserade tillstånd som William Golding visar i sin bok Flugornas herre, som är en förfärlig skildring om barns hierarki och alla de urtida krafter som ursprungligen styrde hela mänskligheten. Ungdomarna i boken söker tillsammans efter rang, struktur och ordning men finner bara ett kaos som leder dem rakt in i barbariets elaka käftar.

Boken slutar med att de vuxna kommer till undsättning och räddar alla barnen från en säker undergång. Verklighetens verklighet är grymmare än i William Goldings bok eftersom verklighetens vuxna sällan kommer till undsättning. Man kan väl säga att vuxenvärlden fått den värld de förtjänar eftersom vi glömt bort att vara goda mentorer och vägvisare eller inte ens haft tid eller ork att lära våra barn och ungdomar hur man bäst spelar efter reglerna i livets stora schack- och monopolspel. Nu spelar våra ungar efter helt andra regler än det reglemente som gäller i vuxenvärlden samtidigt som vi vuxna undrar vad vi gjort för fel när vi egentligen inte gjorde någonting. Det enda jag kan säga som slutord är: Gör något i stället. Bli till exempel Farsor och Morsor! Var närvarande NU … eftersom … SEDAN är för sent!

Hur kunde det bli så här

PROLOG: Helt sjukt när jag tänker tillbaka på det där. Kommer du ihåg att jag frågade dig om du kunde hjälpa mig med en grej? Det slutade med ren och jävla katastrof. Någon försökte mörda dig, helt sjukt. Tack Max för att du är så strong och backar upp människor som har det svårt och att du tror på rättvisa.
Tack för att du finns. Såna som du är ovanliga. Kram // Anette

 

Hej Göran! Kommer du ihåg den där underbart vackra dagen? Alla var på gott humör utom de bistra SÄPO-killarna. Man kan väl säga att det senare gick riktigt bra, hela vägen fram till mål. Jag hade ett samtal med en dam för några dagar sedan. För att tala vardagsspråk så tillhör hon en av bossarna i kd. Du känner henne väl och hennes man känner du kanske ändå bättre eftersom han jobbad nära din företrädare i början av 1990-talet. Mannen i fråga har varit min vän längre än hans hustru eftersom han och jag alltid skrattat åt samma dumheter

Som du vet blev jag ju utsatt för ett attentat den 3 juni 2003, som i och för sig inte var så värst, eftersom attentatet inte blev särskilt högprioriterat av de aktörer som annars brukar visa framfötterna i den typen av delikata ärenden. Skurkstrecket fick mig att hamna på knäna när hela tillvaron krackelerade och resultatet blev en flerårig sjukskrivning med en diagnos som inte hör hemma här. Det måste vara måtta med allt. Under åren i min nya hembygd har jag på eget initiativ haft en del sysslor. Jag har arbetstränat på det stora museet och vid en arkeologisk utgrävning. Förra året avslutade jag en åtgärd, som var ett samarbete mellan mig och Försäkringskassan, på ett annat museum som bara ligger 100 meter från stadens järnvägsstation. Efter avslutet var alla parter helt överens om fortsättningen. Det enda som återstod var (att den för mig okände men förträfflige) försäkringsläkaren skulle skriva på uppgörelsen som kort gick ut på att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle gå in med förenade resurser för att få mig tillbaka till arbete.

Det är nu damen jag nämner ovan kommer in. Eftersom vi sedan många år är goda vänner berättade jag för henne att det tog ett och ett halvt år för försäkringsläkaren att sätta sin namnteckning på det dokument som skulle föra ut mig på startbanan igen. Som om inte denna långa väntetid hade varit nog så blev det grus i maskineriet redan efter ett halvår när jag beklagade mig för min handläggare på Försäkringskassan. Jag berättade för handläggaren att jag började bli hospitaliserad av denna väntan på besked. På min fråga om jag inte själv kunde ta kontakt med arbetsförmedlingen utan att invänta försäkringsläkaren fick jag svaret att ”Så kan du inte göra”. Handläggaren höll visserligen med om att det tagit bedrövligt lång tid (ett halvår) men att jag måste vänta (det blev ytterligare ett år). Under hela tiden uppbar jag sjukpenning. En onödigt hög kostnad för hela samhället och en väldigt dyr ”kostnad” för mig personligen eftersom jag idag verkligen känner mig helt onödig på arbetsmarknaden.

När den ovannämnda damen fick höra om den här berättelsen blev hon irriterad och sade till mig ”Max. Det här måste komma fram”. Det gör det nu käre broder Göran, kommer fram. Det är så här det fungerar med Försäkringskassan samtidigt som bluffsjuka jagas med blåslampa trots att man skulle kunna tjäna mer storkovan på att förenkla och påskynda sina rutiner. Det är inte rimligt att arbetsvilliga sjukskrivna skall behöva vänta ett och ett halvt år på en namnteckning.

Med vänliga hälsningar // Max Hobstig
Tveta härad den 14 september 2007

 

EPILOGEN: Eftersom Göran Hägglund aldrig bekräftade att han tagit emot mitt mejl daterat den 14 september 2007 skickade jag den 18 december 2007 iväg samma mejl, fast nu till registraturen på socialdepartementet. Den 1 april 2008 fick jag ett svar från Cristina Husmark Pehrsson som tackade mig för att jag tog mig tid att skriva till henne (?) Det är värdefullt för mig som minister att få ta del av människors synpunkter om mina ansvarsområden i regeringen.

 

 

ETT PERSONLIGT BREV TILL GÖRAN SOM ENDAST MEDDELAS HÄR OCH NU!
Bäste Göran Hägglund! Du måste hålla med om, att en så lång handläggning som jag ovan exemplifierat i ett enda ärende, i ett större perspektiv, uppenbart är både oacceptabelt och rent kontraproduktivt, eftersom Försäkringskassans rutiner motarbetar själva uppdraget! Eller är det så … att ni i regeringen schabblat till det för er och gett Försäkringskassan ett uppdrag som inte går att genomföra eftersom uppdraget är en omöjlig uppgift att genomföra? Eller kan det vara så, att ni tappat bort er på vägen och idag bara ser till alltings kostnad och ingentings värde?? Du måste förstå att jag är både förbannad och ledsen över det rådande Försäkringskasseläget och faktiskt har rätt att ta mig rätten att ställa frågan: Hur kunde det bli så här?

Med vänliga hälsningar // Max Hobstig
Tveta härad den 14 December 2009

Som ett myggpiss i en Norrlandsälv

Det är inte alltid man kan göra så mycket för sina medmänniskor. Någon gång sade någon några ord som jag tagit med mig i livet. Orden var: Det du gör har mindre betydelse än ett myggpiss i en Norrlandsälv! I min enfald frågade jag: Men om det är väldigt många myggor som pissar? Denne någon funderade en stund och gav mig svaret: Det är klart, om det är riktigt många myggor som pissar samtidigt, då kan det ha betydelse för en medmänniska!

¤ ¤ ¤ ¤

På dåliga engelska till hela den anglosaxiska världen: It is not always doing so much for their fellow human beings. Someone once said a few words that I brought with me in life. The words were: What you do is less important than a mosquito piss in a Swedish river in northern Sweden! In my stupidity, I asked: But if there are very many mosquitoes that piss? The latter have thought for a moment and gave me the answer: Of course, it is true many mosquitoes pissing while, then it may have an impact on another human being!

Allt är sig likt och ingenting har blivit bättre

DEBATTEN OM HEMLÖSHET DEN 29 JANUARI 2000

MIN INLEDNING OM HEMLÖSHET: TRE MINUTER

Jag tror att varje parti här idag och varje övrig deltagare, vill se en bättre värld. Jag tror att varje parti har en vision långt borta vid horisonten, om hur den världen skall se ut. Detta är min bergfasta övertygelse.

Jag tror att varje parti här idag och varje övrig deltagare, vill se en bättre värld. Jag tror att varje parti har en vision långt borta vid horisonten, om hur den världen skall se ut. Detta är min bergfasta övertygelse.

Vi som har samlats här idag skall ha en debatt angående hemlöshet. Personligen är jag inte alls övertygad om att de hemlösa har något behov av att debatteras. Har man förrättat sin nattvila i ett kallt dragit soprum eller i ett trapphus är nog en debatt av det här slaget ingenting som värmer ens genomfrusna lekamen. En halvflaska brännvin kanske, eller ett hopp om att det någonstans i framtiden skall bli bättre.

Jag har en förhoppning om att den här debatten skall utmynna i en större förståelse för de hemlösas verkliga situation. Jag är visserligen här som representant för kristdemokraterna och bör naturligtvis förespråka mitt parti och dess politik i hemlöshetsfrågan. Men det kan jag inte. Det finns så många brister i samhället som drabbbar de hemlösa, att inget parti kan svära sig fri från ansvar.

Det måste finnas områden där det politiska käbblet måste hållas i stramt koppel, där samarbete är viktigare än annars. De hemlösas situation är en av dessa frågor som i sin natur gränsar till de stora existentiella. Jag tror att frågan om de hemlösas förtvivlade situation är som ett senapskorn. Ett litet marginellt, bredvid de stora praktiska frågorna som rör vår vardag. Men i etiskt hänseende innehåller den oerhört mycket kraft. Senapskornet är ju det minsta av alla frön, men tillåter vi det bara att växa, blir det större än alla andra örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.

Jag har för länge sedan vuxit ifrån tron att jag ensam erhållit sanningen. Jag har med tiden insett att sanningen är som en elefant och åtta blinda män: ”En står vid svansen, och påstår att sanningen är som ett rep med tofs. En annan står vid elefantens ben och hävdar att sanningen är som ett träd. Den tredje håller om elefantens ena bete och påstår till de andras förtret, att sanningen minsann vare sig är ett rep eller ett träd, utan som en böjd pelare av glas”. Så håller de på och träter i evinnerlig tid och kommer ändå inte närmare sanningen.

De hemlösas situation är inte så enkel att man bara kan säga att de ingenstans har att bo. Vi exercerar med siffror och diagram och kollrar bort både oss själva och andra. Vi måste sluta träta om vem som är bäst. Vi måste sätta oss ner och lägga politiken åt sidan, om vi överhuvudtaget skall ha chans att lösa denna mänskliga tragedi.

TAK ÖVER HUVUDET GARANTI skall gå i borgen för att den hemlöse erbjuds nattlogi. Det enda kravet är att den hemlöse inte bråkar eller är påverkad och hör av sig före klockan 24:00. Man tar sig för pannan.

Det finns en naivitet bland politiker. De vill ofta så väl, men det blir ständigt så fel, så osanno-likt fel. Gruppen utslagna hemlösa, är ju mestadels så trasiga att de inte ens kan stava till TAK ÖVER HUVUDET GARANTIN, än mindre tillgodogöra sig denna. Det har aldrig räckt och kommer aldrig att räcka med att tillhandahålla en varm säng. Jag är nämligen övertygad om att de allra flesta behöver stöd och hjälp på ett sätt som de flesta inblandade inte riktigt har insett ännu.

Max Hobstig
Kristdemokraterna
Gruppledare Skarpnäck

DEBATT OM HEMLÖSHET: Lördagen den 29 januari år 2000
INBJUDNA: Samtliga partier i Stockholm
DEBATTLEDARE: Alice Bah
PUBLIK: Branschfolk, hemlösa samt övrig allmänhet
ADRESS: Immanuelskyrkan i Stockholm, Kungstensgatan 17 (T-bana till Rådmansgatan)
ARRANGÖRER: Ny Gemenskap, S:ta Clara kyrka, RIA i Stockholm, IOGT-NTO i Stockholm, LP-Kontakten i Stockholm, LP-Riks och Hela Människan

Andras ungar är också våra ungar

Härförleden stötte jag på en grupp ungdomar som höll på att klistra upp en affisch på ett skåp. När jag frågade vad de höll på med blev de lite osäkra och pekade på Uncle Sam. Jag blev lite förvånad eftersom ungdomarnas klädedräkt inte passade in i mina fördomar om hur USA-fientliga ungdomar skall se ut. Eftersom det var sen kväll så var det kolsvart där vi stod så jag såg inte hela affischen. En av ungdomarna pekade då på Uncle Sams höga hatt och visade mig att stjärnorna inte var femuddiga utan sexuddiga.

Då förstod jag deras budskap! Ungdomarna tillhörde den förenade svenska patriotiska spjutspetsen mot judendomen. Jag blev inte så värst chockad eller upprörd eftersom jag på på den tiden det begav sig, kände de flesta av Stockholms alla skinnskallar. I mitten av 1990-talet var jag nämligen hedersmedlem i Sthlm Skins och senare även i Stolta Skins.

Vad jag däremot kände i djupet av mitt hjärta, var en stor sorg över det vägval dessa unga ungdomar gjort i livet. Skinnskallar och så kallade nynasister är sedan länge ett lovligt byte som inte har något skydd. De tillhör en grupp som man kan kalla för ”Den gode fienden”.

Historien vimlar av dessa fiender. För att nämna några av dessa goda fiender så får väl judarna stå först och zigenarna som nummer två. På tredje plats bör väl tattarkravallerna i Jönköping 1948 komma. Det kommer att ta många år innan dessa förvirrade ungdomar börjar inse att världen är lite mer komplicerad än den synes vara. Deras väg mot insikt kommer att vara kantad med förakt, hat och avsky.

Eftersom vi andra inte får tycka illa om andra grupper i samhället eller världen så låter vi vår frustration gå ut över dessa försvarslösa ungdomar som egentligen bara fått alldeles för lite sockerkaka i livet. Alla barn borde ha rätt till sockerkaka!

Sensmoral:
Andras ungar är också våra ungar! Rätta mig om jag har fel!

Jag fick VG i praktisk psykiatri

Hej Max! Patient på psykakuten 2001, tror jag? Du var den enda av personalen som satt ner och snackde med patienterna. Jag tyckte det var himla trevligt och det tyckte de andra patienterna också som jag träffade senare när vi blivit utsläppta. Det som fick mig att friskna till var inte alla medecinerna utan de andra patienterna och du då förstås som va den enda normala bland personalen. Du är så gullig, jag dör! // ”Carro”

Det är klart att man blir både stolt och glad, när en patient skriver så fina ord om & till en gammal behandlingsassistent. Man kan även tycka att det verkar vara en rätt oproffsig relation till patienten. Men befinner man sig i en bransch där ens empati är en stor del av de verktyg man har att jobba med så blir det kanske enklare att förstå. Min erfarenhet är att det som egentligen brister är politikernas brist på kunskap om vilka resurser psykiatrin behöver för att göra ett bra jobb. En politiker är ofta en person som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde. Därav bristerna inom den svenska psykiatriska sjukvårdsapparaten!

Astrid Lindgren och skinnskallen

”Jag måste få hälsa och ta tant i hand. Jag har läst alla dina böcker och tycker mycket om dem” sa skinnskallen. ”Är du en sån där skinnhead” frågar Astrid. ”Jo” svarar killen lite generad. ”Då tycker jag att du ska sluta upp med att skinnheadsa” sa Astrid. Pojken tittar ner i backen och blir röd i ansiktet. Astrid klappar honom på kinden. ”Jag tycker om dig pojke, men jag tycker verkligen att du ska sluta skinnheadsa” sa Astrid efter en stunds betänketid.

Att se sig själv såsom i en spegel

Sista gången jag träffade Tompa var i slutet av 70-talet. Jag har med hjälp av olika kanaler försökt få reda på vart han tog vägen. Under många år dök han då och då upp i mina tankar. Fick han ett bra liv eller dog han av överdos som så många andra av hans kamrater? Med tanke på hans våldsbenägna läggning fanns det skäl att tro att han mött en våldsam död, som så många andra av hans kamrater. Av en händelse stötte jag på honom för ett tag sedan i ett rätt trevligt sammanhang. När vi skildes efter sex timmars samtal hade jag fått hans tillåtelse att skriva lite om honom och om hans liv, om det kunde vara någon enda till gagn.

De här två bilderna är skillnaden mellan två ytterligheter. Bilden till vänster visar Tompa tillsammans med sin ängslige fosterpappa. Bilden till höger är hans mamma. Trots att båda två kom från relativt fattiga förhållanden, så hade de helt olika mål i livet. Fosterpappan blev så att säga kvar vid sin plog medan mamman klättrade upp ett antal steg på den sociala rangskalan. De hade båda det gemensamt att de var svikare. Det värsta svek man kan utsätta ett litet barn för! Fosterpappan hade länge dåligt samvete medan mamman inte hade tid med dåligt samvete eftersom hon hade nog med sitt klättrande upp i de fina salongerna.

Fosterpappan blev Tompas farsa när han var något halvår gammal till dess Tompa fyllt sex och skulle börja skolan. Sen försvann fosterpappan för att inte återfinnas förrän Tompa hade fyllt 16 år. Tompas morsa hade under tiden bara haft en uppfostringsmetod och det var stryk med rottingen eller med dammsugarsladden, när rottingen inte längre höll ihop efter allt pisk. För fosterpappan gick det hyfsat i livet. Han blev kvar vid sin plog och tänkte mest på sitt och sig själv. Med mamman gick det värre eftersom hon blev helt tokig och hamnade på Långbro mentalsjukhus som idag är ett sjukhusmuseum för både friska och mentalsjuka,

Idag har Tompa förlåtit sin tokiga morsa för allt stryk som hon bjöd honom på. Men han har inte glömt, inte ens en enda sekund, av de tio år han bodde ensam med henne. Med fosterfarsan var det värre eftersom han bara försvann ut Tompas liv och övergav honom. Ett sånt svek mot ett barn kan bara få allvarliga följder. När Tompa 1963 fyllde 16 år hade allt redan gått åt helvete. Två år senare blev han för första gången i sitt liv inburad på det stora Stadsfängelset på Långholmen. Efter ytterligare tolv år muckade han för sista gången från Riksanstalten i Österåker som ligger i samma kommun som fosterpappan kört sin gamla plog.

Av denna berättelse om Tompas uppväxt kan man lära sig att barn till föräldrar med psykisk ohälsa, samt barn i familjer där våld förekommer utgör en synnerligen utsatt grupp i samhället. Genom forskning kan man konstatera att samtliga utsatta barn löper en mycket förhöjd risk att utvecklas på ett ogynnsamt sätt och få egna likartade problem i vuxenlivet. När det gäller skilsmässobarn så skiljer sig dessa dubbelt så ofta som barn med gifta föräldrar. I äktenskap där båda makarna är skilsmässobarn är risken tredubbel eller mer för separation. Varje år är 50 tusen barn med om att deras föräldrar separerar och nästan en tredjedel av alla barn i Sverige har skilda föräldrar, enligt Rädda Barnens statistik.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu, förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet. (Ferlin)

De levde och dog som de levde

Det här musikbildspelet tillägnar jag alla dessa unga som hamnade i helvetet redan innan de dog och till alla dem som vi svek eller inte eller inte ens orkade tänka på att hjälpa och till alla dem vi lämnade helt vind för våg i ett värre helvete än det helvete vi ens kan föreställa oss i livet. För alla dessa bröder och systrar som blev döpta men inte konfirmerade har jag gjort den här videon, eftersom alla förtjänar att bli ihågkomna.

Se på min video med en stor ödmjukhet eftersom nästan alla personer i videon sedan länge är döda. Ett litet antal av dem blev mördade. De allra flesta dog av sjukdom, självmord eller överdos. Man kan med säkerhet säga att alla de som dött, dog en missbruksrelaterad död. Några av dem blev gamla, men de flesta blev inte ens vuxna eftersom de dog i unga.

Att möta samhällets olycksbarn

Om du stöter ihop med en ung frusen och halvnaken kvinna en mörk dyster novembernatt funderar du nog över varför hon knappt har några kläder på sig och frågar om du skall köra henne till Alla kvinnors hus. Om du möter en trasig hemlös i ett portvalv som sover i en papplåda undrar du nog varför han inte har någon annan stans att sova och frågar om du inte skall köra honom till Frälsningsarméns härbärge. Om du möter en liten grabb som är så påtänd att han vacklar omkring mitt i natten undrar du nog var hans föräldrar är och frågan honom om du skall köra honom till sjukhus. Om du möter en människa i nöd frågar du nog vad DU kan göra för denna medmänniska. Om du gör allt detta är du en sann medmänniska. Om du inte ens undrar, är du en omänsklig jävla typ som borde bli osynlig!